Great start

Nu är jag på gång. Jag ska bli egen företagare. Registreringen är redan klar. Igår var jag på "komma igång möte" på Drottninggatan idag hos en webbyrå. Whop whop!

Min farmor var egen företagare, hon sålde bland annat persienner till Kungliga slottet. Underbara farmor. Mina fina minnen och hennes härliga historier gör mycket till den jag är idag. Massor av den jag kommer att bli.
Idag hade jag velat ringa till henne och berätta. Höra henne säga ojojoj till priserna och säga hur stor och duktig jag blivit. Frågat hur i herrans namn jag hade tänkt klara av det här. Sagt att jag haft en enorm tur som hittat den tredje. Jag skulle skina inifrån av stolthet och skjuta ifrån mig berömmet. Men jag skulle växa och våga. Värdesätta hennes kunskap och input. Nu försöker jag tänka mig vad hon skulle tycka. Försöker minnas alla råd som jag fått utan att notera dem. Idag, den här perioden hade jag behövt min professionella farmor. Idag är det den sidan. När något skiter sig så är det en annan men idag entreprenören. Behöver. Önskar. Saknar

Jag kan inte prata med någon om min sorg. Det går inte att formulera utan att rösten försvinner och tårarna kommer. Jag skrattar och ler, suckar åt min "kollega" och pussar på trollet men hela tiden så vet jag att något som förändrat mig för all framtid har hänt. Det påverkar inte den tredje på samma vis. Han ser att jag gråter och hör mina snyftningar frågar om han kan göra något men när jag är tyst så vet han inte att jag skriker av smärta inombords. Den gnista och genuina glädje som jag brukat känna titt som tätt har draperats av en tunn och mörk slöja som färgar allt jag ser och gör. Nu sitter jag med en text som ska formuleras tillsammans med någon annan. Jag anser att jag har rätt och han fel (vanligt!), detta har jag pratat med min farmor så många gånger och hon suckade alltid på rätt ställe, frågade rätt saker och berömde mig jämt. Jag saknar henne jämt hela tiden och för alltid. Det blir bättre, det blir det ju alltid, så småningom det vet jag också. Men inte ännu. Julen kommer snart och knackar på dörren och hur ska jag fira den utan henne? Det får bli en annan text, den hanteringen, nu måste jag jobba. Skjuta bort känslan av hopplöshet och låtsas som om allt är bra.

Great Grief

Det är ju inte alltid som sorgen präglar varje minut. Minuterna flyter på utan att de märks och plötsligt befinner man sig i det nattsvarta igen. Det är nya erfarenheter som man vill berätta om, godis som man ätit, resor man vill göra och människor man träffar. Plötsligt kommer man på frågor man aldrig ställde svar som man behöver. Det kommer alltid vara för sent. Jag kommer aldrig kunna ta igen min förlorade tid. Den tiden, de svaren och de bortglömda frågorna gör att acceptansen försvinner och ilskan över att något så viktigt togs ifrån. Inte helt oväntat, det är naturen. Men jag har fortfarande så många frågor och då spelar naturens eviga gång ingen roll. Fortfarande övergiven

mycket vatten under bron

Mycket vatten ska flyta innan känslan rinner iväg. Ibland rinner bägaren över och jag bryter ihop totalt. Har varit på semester en längre tid och inte velat förstöra för någon annan men hela tiden det barkat. Saknaden är så total tomheten så markant. Den fruktansvärda känslan av att inte ha någon som bryr sig, brys sig på riktigt, som kommer spara dina ord som om de inte fick mening förrän de beskrevs med din röst. Någon som ansåg din röst en gåva  till det egna livet, gav det mening skratt och obegränsad kärlek. En kärlek som sedan mognade till ovillig tonårskrav och vuxen relation med utbyten av hemligheter och uppenbar kärlek. Jag saknar min farmor bortom all kärlek, bortom all ytlig bekräftelse och kärleksfulla ord. Det finns inom mig och kommer för alltid stanna men nu är där mest en enorm tomhet som inte lämnar rum för stor lycka elller lite ledsamhet. Dessa känslor domineras av sorgen, av saknaden av att inte kunna berätta vad som hänt utan någon baktanke om framgång. Att bara kunna berätta av kärlek. Av en vilja att någon ska vara inblandad i det egna livet för att man själv mår bättre. Inte av någon annan anledning än kärlek. Det är vad som fattas mig.

Sorgens mantel

Sorgen lägger sig över allt annat. Glädjeämnen och nyheter formas av att de inte kan föras vidare till den person som bryr sig mest. Sorgens mantel är inget man kan hänga av sig, den följer vart man går och färgar allt man ser och gör. Saknaden är enorm. Ledsamheten oändlig. Men jag är så trött. Otroligt trött på att vara ledsen. Sommaren 2012 är ledsamhetens och sorgens.

Jag bar precis fram en liten bricka med tekanna och kopp. Koppen stod på ett fat och det skramlade när jag bar. Tårarna rinner, ingen annan har fat till sina koppar. Ljudet är för evigt förknippat med min farmor. Jag saknar henne inte ett dugg mindre än igår. Chocken är mindre än för sex veckor sedan. Men inte sorgen. Den följer mig vart jag går och vad jag än gör.

Jag är så rädd för att glömma. Skrattet, glädjen, det pillemariska leendet, godheten, snällheten, engagemanget, historier. Allt som gjort henne till världens bästa farmor

Om vi har en Gud så hoppas jag att han är så här.

One Night a man had a dream. He dreamed he was walking along the beach with the Lord. Across the sky flashed scenes from his life. For each scene, he noticed two sets of footprints in the sand; one belonged to him and the other to the Lord.

When the last scene of his life flashed before him, he looked back at the footprints in the sand. He noticed that many times along the path of his life there was only one set of footprints. He also noticed that it happened at the very lowest and saddest times in his life.

This really bothered him and he questioned the Lord about it. "Lord, you said that once I decided to follow you you'd walk with me all the way, but I have noticed that during the most troublesome times in my life, there is only one set of footprints. I don't understand why when I needed you most you would leave me." The Lord replied, "My precious, precious child, I love you and would never leave you. During your times of trial and suffering when you see only one set of footprints, it was then that I carried you."